När man följer nyhetsrapporteringen från eurokrisens EU kan man få intrycket att det värsta är avklarat. De panikartade utryckningarna med sena nattliga möten för EU:s finansministrar i Bryssel och räddningspaketens tid verkar vara förbi. Rubrikerna skriker inte längre om skenande låneräntor för krisländer och risker för bankkollapser. Kan vi då dra en lättnadens suck?
Krisen har ändrat karaktär
Tyvärr är det inte så. Istället har krisen dels ändrat karaktär och dels skjutits på framtiden. Det som har skett är att bankerna och finanssektorn vann den första ronden. De får nu som de vill, och då är «marknaden» nöjd, åtminstone ett litet tag till. Det ska inte förväxlas med att krisen eller dess orsaker är borta. Priset för att mätta den hungriga marknaden är astronomiskt. Skattebetalarnas pengar i «stödpaketen» till eurozonens krisländer gick ofta direkt vidare till de krisande bankerna. En stor del av de pengarna kommer sannolikt aldrig att återbetalas.
EU:s krispolitik har inneburit en direkt och enorm överföring av förmögenhet, och därmed makt, från det allmänna till finanssektorn.
Nu ska skattebetalarnas pengar i euroområdet dessutom kunna gå direkt till att rekapitalisera krisande banker via den nya lånemekanismen ESM. Den europeiska centralbanken har öst ut obegränsade lån till bankerna till 1 procent ränta, pengar som bankerna kan låna ut dyrare till krisländerna. ECB har också köpt upp statspapper av tvivelaktigt värde från privata innehavare. Det offentliga har tagit över risker och förluster från det privata. Detta har inget att göra med fri marknad. Tvärtom har den skenande finansmarknad som var med och skapade krisen nu belönats rikligt. Vad blir deras lärdom av det? Sannolikt att någon annan står för notan om de fortsätter ta stora risker. De skattebetalare, ungdomar och pensionärer som inte orsakade krisen får nu betala dess pris. EU:s krispolitik har inneburit en direkt och enorm överföring av förmögenhet, och därmed makt, från det allmänna till finanssektorn.
Les også: «Den europeiske byggeplassen»
Men detta är ingen lösning på krisen. Priset för denna «krishantering» är istället att krisen blir allt djupare som social och politisk kris. Det som nu sker i krisländer som Grekland, Spanien och Portugal är inget mindre än en social härdsmälta och katastrof där miljoner blir arbetslösa och fattiga. Även från länder som av EU-makten framhålls som lyckade exempel och duktiga elever i klassen, som Lettland och Irland, emigrerar nu stora delar av den arbetsföra befolkningen i krisens spår. Denna sociala kris och katastrof är den direkta baksidan och konsekvensen av den politik som har lugnat bankerna och finansmarkanden tillfälligt. Men sociala kriser kan leda till sociala explosioner.
Den sociala och politiska krisen växer även när den akuta ekonomiska krisen i finanssystemen har stillats.
En politisk kris
Under krisens tryck faller regeringar och politiska system. Ja hela stater som Spanien, svajar under krisens tryck. Krisen blir allt mer en politisk kris med växande brutal högerextremism i länder som Grekland och Ungern, framväxande populistpartier som i Italien men också ett växande folkligt motstånd mot finanskapitalets härjningar som leder till en starkare vänster i länder som Grekland, Spanien och Irland. I flera länder ritas nu den politiska kartan om. Gamla etablerade partier och makteliter sopas undan. Den sociala och politiska krisen växer även när den akuta ekonomiska krisen i finanssystemen har stillats. De olika kriserna påverkar självfallet varandra. Så kan den politiska osäkerheten i Italien utlösa ny ekonomisk spekulation.
Men den ekonomiska krisen är inte över. Staternas skuldberg växer. Många banker har stora hål i sina balansräkningar. Åtstramningen som anbefalls från EU leder till recession i flera länder. EU har bara skjutit krisen framför sig på finansmarkandens villkor. De grundläggande ekonomiska obalanser som Euron har bidragit med kvarstår. Bytesbalanserna är fortfarande skeva. En gemensam räntenivå och växelkurs för ekonomier i helt olika skick är fortfarande en usel idé. Den akuta ekonomiska krisen lär därför komma tillbaks. Samtidigt håller EU på att brytas isär politiskt. Euroländerna går snabbt mot ökad överstatlighet i den ekonomiska politiken och mot en politisk federation med bristande demokratisk legitimitet. Storbritannien ser ut att kunna lämna EU helt eller delvis. Det gamla EU som vi kände det kommer därmed inte att finnas kvar.
En otyglad finansmarkand skapade krisen i samspel med en illa genomtänkt valutaunion.
En ny krispolitik
I detta läge måste vänstern bli djärvare. En otyglad finansmarkand skapade krisen i samspel med en illa genomtänkt valutaunion. Krisen kan inte lösas med de åtgärder som skapade den. Här är några grunddrag i en krispolitik som faktiskt skulle kunna fungera:
• Låt bankerna och de som har lånat ut till bankerna betala för sina egna misstag. Om bankerna inte klarar sig utan tillskott från skattebetalarna så bör de nationaliseras.
• Finanssektorn måste reglers hårt med åtgärder som skatt på finansiella transaktioner, förbud mot vissa former av spekulation, höjda krav på kapitaltäckning samt bankdelning som tvingar banker att skilja bankverksamhet från finansiell handel. Den finansiella handeln ska skattebetalarna inte ge några garantier.
• Skuldnedskrivningar kommer att bli nödvändiga, inte bara för Grekland utan sannolikt även för fler länder. Ju förr det sker desto snabbare ges en möjlighet till ekonomisk omstart.
• Euron i sig är en starkt bidragande orsak till krisen. Ju fler länder som ansluter sig till Euron desto sämre lär den fungera. Därför bör länder som står fria från Euron värna om denna frihet inte bara från valutan utan även från dess politik. En möjlighet att lämna Euron bör införas. Med egen växelkurs och räntepolitik återfår krisländerna viktiga verktyg för att få fart på sina ekonomier.
• EU och EU-länderna måste motverka skatteflykt och sänkta skatter på företag och rika. Åtgärder mot skattparadis måste fortsätta. En mer expansiv politik med höjda löner och investeringar i länder med överskott i handelsbalansen skulle ge draghjälp ur krisen. Fallet i lönens andel av produktionsvärdet måste hejdas och vändas. Åtgärder mot lönedumping och ett socialt protokoll i EU är verktyg i det arbetet.
• EU:s budget borde reformeras och riktas mer mot investeringar som ökar produktiviteten i krisländerna. Inte minst krävs investeringar i grön teknik och minskat beroende av fossila bränslen.
• Demokratin måste värnas. EU måste respektera att medlemsländer har rätt att styra sin egen ekonomiska politik. Diktaten från EU-kommissionen och IMF eldar på den demokratiska krisen och maktlösheten i EU.
Det kommer att bli en lång väg at gå för att få fart på investeringar och ekonomi igen. Steg ett är att göra upp med den EU-politik och den klockartro på oreglerad finanskapitalism som har skapat krisen.