Tomt arbeid

I mitten av april 2012 blev Wolfgang R, kommunal tjänsteman i tyska Westfahlen, världsberömd för en stund, när hans skrev ett vanligt jobbmejl.

Adieu, skrev han till sina 500 arbetskamrater inom den kommunala förvaltningen i den lilla staden Menden. Han skulle gå i pension och passade på att berätta hur hans arbetsdagar förflutit de senaste 14 åren.  Lugnt, kan man definitivt säga, för han hade inte utfört några som helst arbetsuppgifter. Ändå hade han kunnat plocka ut en sammanlagd lönesumma på 6,5 miljoner svenska kronor.

– De plockade mig åt sidan för jag var troligtvis i vägen för ett par karriärer. Men jag erbjöd alltid min arbetskraft. När man inte ville ha den var det inte mitt problem, sade han till tyska Bild-Zeitung.

Wolfgang R var en trotjänare på byggavdelningen, när den avlönade arbetslösheten började 1998.  Arbetsuppgifterna försvann från hans bord. Andra avdelningar började utföra det han förväntades göra och ingen överordnad verkade bry sig om vad han egentligen gjorde.  Stadens ledning beklagar att Wolfgang R inte berättade om sin situation för sina chefer. Men, tillägger de, det är svårt att vidta åtgärder mot [vanskelig å gjøre noe med] motsträviga anställda. Särskilt om de är över 40 år och funnits länge på arbetsplatsen.

Det här berättade Aftonbladet den 14 maj. Artikelkommentarerna är många och berättar både att Wolfgangs öde väcker starka känslor och att tomt arbete, som detta fenomen kallas, också finns i Sverige.

Klassbaserade reaktioner
«På en normal arbetsplats innebär latmaskar att andra får jobba dubbelt så hårt… men det kanske inte gäller i hans fall eller på hans arbetsplats…patetiskt…», skriver Erik Matz i en kommentar.  Historien om Wolfgang R utmanar den gamla lutherska arbetsmoralen som så väl samspelar med nutida krav om att vara entusiastisk och hängiven sitt arbete och ladda det med hela sin personlighet.

«Det finns många såna lata svin i Sverige,» skriver elektrikern Roland Persson.

Aftonbladet frågar hur läsarna själva smiter från jobbet. Över häften av de 95 290 svarande säger att de alltid jobbar fulla dagar, vilket kan vara antingen helt sant eller ett uttryck för en önskan. Man kanske vill vara en sån som alltid har hundra bollar i luften och full upp hela tiden, för att det är en markering av hög status. Jag har lagt märke till att den vanligaste av hälsningsfraser i stockholmstrakten har förändrats. Inledningen Hur e´re? ligger fast. Svaret har förändrats från «jo tack bra» till «jo tack, fullt upp!»

Elektrikern Roland Persson kommenterar också. Han är provocerad av Wolfgangs strategi för att överleva jobbet till pensionen. «Det finns många såna lata svin i Sverige,» skriver Roland Persson och jag gissar att han tänker att det finns ett tydligt klassperspektiv här. För Wolfgang och andra i medelklassen finns trots all utrymmet att hålla sig undan i 14 år och ändå uppbära lön.

Digitalisering och kontroll
I arbetaryrkena har alla former av frihet krympt. Digitaliseringen gör det ju så enkelt att kontrollera folk. En LO-rapport från 2011 visar på en alarmerande ökning av arbete som är utarmat på allt innehåll, utveckling och arbetsglädje.

Utredaren Sten Gellerstedt kallar det digital taylorism när arbetsuppgifterna plockas isär och förenklas så att behovet av upplärning försvinner. Målet är att vem som helst ska kunna plockas in från gatan och gå direkt in i produktivt arbete. När personalen blivit utbytbar försvinner också behovet av att ta väl hand om de anställda.

Nästan en tredjedel av kvinnor i arbetaryrken uppger i LO-rapporten att deras jobb är alldeles för enkelt, mot en knapp femtedel för tjugo år sedan. 56 procent av männen och 58 procent av kvinnorna uppger att de ständigt upprepar samma arbetsmoment.

Utredaren Sten Gellerstedt kallar det digital taylorism.

Industriarbete gick under 1980-talet från löpande bandet, tidsstudier och själsdödande kontroll till drömmar om det goda arbetet. Volvos metallarbetare byggde hela bilar i Kalmar och Uddevalla. De arbetade i självstyrande grupper som själva beställde material och utökade sin kompetens. Hemtjänsten arbetade på sina håll på liknande sätt.

Nu har Metalls [industriarbeidernes fremste fagforbund] åttiotalsdrömmar om det goda arbetet kraschlandat. Tidsstudierna och momentkontrollen har återuppstått i tjänstesektorn och arbetsklassen fjättras vid terminalerna. Kassapersonalens arbetstakt registreras av kassaapparaterna, hemtjänstpersonalen loggar in och ut hos de äldre så att arbetsgivaren kan se att de inte tar en pratstund utöver det som krävs i upphandlingsunderlaget [grunnlaget for anbudsprosessen].

På mejeriföretaget Arlas lager i Kallhäll utanför Stockholm har plockarnas utrymme att kommunicera med både varandra och sina chefer beskurits extremt. Plockarbetet styrs av en digital röst som de har i lurar.  Om de ropar «Hur e´re?» till en jobbarkompis får datorn fnatt och de måste backa processen fler moment. För sådant finns inget utrymme. På så sätt disciplinerar arbetets organisation dem till att avstå från det mest grundläggande i att vara människa: att kommunicera med dem man har omkring sig.

Myter om självständighet och kreativitet
När den här klassmässiga klyvningen diskuteras ses alltid medelklassen som ligans självklara vinnare. Samhällspolitisk chef hos Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Roger Mörtvik, är ett tidstypiskt exempel när han i en intervju i våras uttalade sig om framtidens arbetsmarknad. «Tufft för en del, men ökad frihetsgrad för andra. Att vara självgående kommer att bli allt viktigare. Arbetsgivarna kommer att medvetet söka efter människor som själva kan bedöma vad som behöver göras och när, människor som inte behöver så mycket arbetsledning. Samtidigt kommer de som har behov av arbetsledning att uppleva att arbetslivet blir allt tuffare.»

Det mesta av arbetet blir mer och mer kontrollerat och mer och mer ickekvalificerat.
Roland Paulsen, sociolog

Uppsalasociologen Roland Paulsen ifrågasätter starkt den här ljusa framtidsvisionen av medelklassens arbetsliv.

– Jag tror det är en ganska ideologisk föreställning att arbetslivet skulle uppmuntra till kreativitet och autonomi, säger han. Det kan vara så för ett litet skikt på toppen, men det mesta av arbetet blir mer och mer kontrollerat och mer och mer ickekvalificerat.

Föreställningen att vi lever i ett kunskapssamhälle är en förhoppningsfull men innehållslös myt, menar han. Arbetssociologisk forskning kan inte alls belägga att arbetets kunskapsinnehåll generellt har ökat, även om det är så för vissa individer. Istället har digitaliseringen ofta inneburit att de dagliga sysslornas kunskapsinnehåll har minskat. Jobb blir inte svårare eller mer innehållsrika för att man trycker på en dator.

Tomhet som sprider sig uppåt
Temat för Paulsens doktorsavhandling är just tomt arbete, det som tyske Wolfgang R upplevde. Det är en företeelse som antagligen är ganska ovanlig, men som ändå sätter fingret på hur det utarmade arbetet är på väg att klättra in även i medelklassen. Fast ännu så länge under större frihet och med bibehållna löner.

Wolfgang jobbade i offentlig sektor, men Roland Paulsens svenska exempel är främst från det privata näringslivet.

Han intervjuar till exempel en key accountant desk manager vid ett logistikföretag som spårar kundernas varor vid felleveranser. En uppgift som vanligtvis bara uppfyllde halva hans arbetstid. Hans chefer satt inte på samma kontor och kunde inte bedöma hans arbetsmängd.

Ett annat exempel är en copywriter som hade lärt sig att hennes texter aldrig blev godkända i sin första version, hur bra de än var. Arbetsplatsens statusordning krävde att överordnade bidrog med förbättringsförslag och det var viktigare hur hon berättade om sin arbetsprocess på möten med överordnade än vad hon egentligen åstadkommit. «Det handlade bara om att spela teater», sade hon.

Hög stressnivå skickar rätt signaler till samtiden, om att man är välanpassad och har ett Viktigt Arbete.

Mycket tyder på att framtidsvisionen om ett arbetsliv för allt fler universitetsutbildade, självgående, initiativrika och kreativa individer mer ett uttryck för en önskan än en faktisk verklighet.

De välanpassades självbedrägeri
Så vad händer när arbetet visar sig sakna det utlovade innehållet. Vad händer om man berättar att man har för lite att göra eller att man mest utför rutinuppgifter?

Det kan vara svårt att erkänna ens för sig själv, menar Roland Paulsen. Själva sinnebilden för en lyckad medelklassperson är ju att ha ett fritt arbete. Hög stressnivå skickar rätt signaler till samtiden, om att man är välanpassad och har ett Viktigt Arbete där man är Uppskattad för sin Insats.

– Jag tror att alla måste ge sken av nån slags entusiasm och av att identifiera sig med sitt jobb vare sig du är copywriter eller spärrvakt, säger Roland Paulsen.

Han säger att den känslan har att göra med den rådande arbetsideologin, byggd på gammal hederlig luthersk arbetsmoral om att göra rätt för sig. Arbetsideologin säger att man ska vara aktiv, upptagen och engagerad. Uppfyller man inte det är det ens eget fel.

Och man kan ju faktiskt fråga sig varför inte Wolfgang R eller de svenska exemplen själva gör något åt sin situation.

Det är lätt att bli inlåst i det tomma arbetet, menar Roland Paulsen.

– Alla är nog rädda för att bli av med sitt jobb, det är nog ett skäl till att man försöker upprätthålla en fasad av produktivitet.  Man kanske tar det lugnt i början och efter ett halvår är det svårt att gå till chefen för då avslöjar man ju att det gått ett halvår utan att man gjort nåt. Om jag vet att det inte finns något annat för mig att göra kanske jag föredrar att förvalta min arbetstid själv. Om jag säger nåt kan jag tappa ansiktet och i värsta fall förlorar jag jobbet.

Den som har ett arbete tomt på arbetsuppgifter tvingas lägga energin på att upprätthålla fasaden.

Så den som har ett arbete tomt på arbetsuppgifter tvingas lägga energin på att upprätthålla fasaden. Och i det spelet deltar ofta chefer. Ett annat av Paulsens exempel berättar om den projektanställde banktjänstemannen som var ansvarig för ett Excelbaserat kundsystem som han, med sina kunskaper, snabbt kunde automatisera. Sedan tog det nödvändiga arbetet bara en kvart om dagen.  Till slut tröttnade banktjänstemannen på sysslolösheten och berättade på ett möte med sina chefer om hur lite han egentligen jobbade.

Ingen blev glad över informationen. Det hela vändes mot honom själv och heltidstjänsten skars ner till hälften.

Var är visionerna om ett nytt arbetsliv?
Vi har bilden av att arbetslivet är rationellt organiserat till skillnad från resten av våra liv. Att tomt arbete kan förekomma är en av signalerna på att det inte stämmer. I svenskt arbetsliv är det, precis som i den brittiska tv-serien The Office, helt andra saker som står i förgrunden.

Som att bekräfta hierarkier, som att upprätthålla fasaden att arbetsplatsen hör till dem som behöver kreativa, initiativrika och självgående medarbetare, som att rationalitet är rådande.

I många arbetaryrken har den digitala taylorismen redan lett till utarmning av arbetet. Men vad döljer sig bakom medelklassens lyckomyter om ständig utveckling och full upp på jobbet?  I värsta fall precis samma processer mot lydnad och kontroll, fast verktygen kan vara utvärderingshysteri och ständiga omorganisationer istället för styrande digitala röster rätt in i huvudet.

Det verkar vara hög tid att återuppliva visionerna om ett utvecklande arbetsliv för alla, som inte bygger på fasader utan reellt innehåll.

Inom vilket parti finns de politiska handfasta visionerna kring detta?


Artikkelen er tidligere publisert i det svenske tidsskriftet Tiden (6/2012)