Jakter sultne ulver best?

Marika Lindgren Åsbrink

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete. Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation. Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera. Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet.

Belöningar förändrar alltså människors beteenden. I många fall tämligen dramatiskt

Belöningar förändrar alltså människors beteenden. I många fall tämligen dramatiskt. Det är värt att tänka på i den tid vi lever i, så sällsynt upptagen av ekonomiska incitament. Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden. Exemplen är många. Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera. En del av dessa åtgärder har haft avsedd effekt, påfallande många har inte haft det. Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter.

Den borgerliga skattepolitiken verkar helt inriktad på att kontrollera människors beteenden.

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken. De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel. Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden. Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna.

Ibland påverkar ekonomiska incitament en verksamhet på ett mer prosaiskt sätt. Eftersom enda sättet att åstadkomma vinst i ett fastprissystem – som den privat utförda välfärden är – är att minska kostnaderna är det inte förvånande att personaltätheten – välfärdens största kostnad – genomgående är lägre i privat utförd välfärd än i offentlig. Lokalytorna är ofta mindre och personalens utbildningsnivå lägre. Etcetera. I stället för att införa system som fokuserar på kvalitet och innehåll inom välfärden, har vi infört system som fokuserar på vinst och kostnader.

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter. I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken. På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetar att gå ihop. Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten. Det handlar om att incitament fungerar.

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.

Så här beskrivs det i Socialdemokraternas partiprogram från 1975:

Den som segrar i konkurrensen […] tillägnar sig […] en större andel av samhällets resurser än den som förlorar i denna kamp. Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för hela samhällets utveckling, för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna. Därigenom utarmas de sociala relationerna både i arbetslivet och under fritiden. Därigenom påverkas de politiska förhållandena.

Incitamentssamhället styr mot extern motivation snarare än mot intern. Det kopplar isär egennyttan och allmänintresset och gör individen ansvarig för skeenden som denne bara delvis kan påverka själv. Det är fullt möjligt att bygga samhällen som uppmuntrar andra beteenden: som gör det enkelt för människor att vara solidariska, som vill låta vissa saker i människors liv styras av lust snarare än av belöning etcetera.

Kärnan handlar om att välja vilka områden vi tycker sköts bäst av marknaden, vilka vi tror lämpar sig bäst för demokratiska beslut och vilka som ska lämnas till individen eller familjen. Oavsett var vi väljer att dra dessa gränser så är resultatet politiskt.

Tror vi att hungriga vargar jagar bäst? Eller tror vi, som de tyska socialdemokraterna skriver i sitt partiprogram, att bara den som har möjligheter kommer att anstränga sig? Svaret på den frågan säger oändligt mycket om vilken sorts incitament vi tror på. Och, i förlängningen, vilken sorts samhälle vi vill bygga.

Artikkelen har tidligere vært publisert i det svenske tidsskriftet Tiden nr. 2-3, 2012.