Lobbyism, postdemokrati och ett ändrat Sverige

Sveriges tidligere statsminister Fredrik Reinfeldt var en av arkitektene bak "Nya Moderaterna" som framfor å privatisere velferdsstaten åpnet den opp for velferdsprofitører. Foto: Bengt Nyman/ Flickr Sveriges tidligere statsminister Fredrik Reinfeldt var en av arkitektene bak "Nya Moderaterna" som framfor å privatisere velferdsstaten åpnet den opp for velferdsprofitører. Foto: Bengt Nyman/ Flickr

I løpet av noen få tiår gikk Sverige fra å være en sosialdemokratisk velferdsstat til å bli et av de mest privatiserte samfunnene i verden. Forfatter Daniel Suhonen skriver om hvordan det gikk til. (OBS: På svensk).

I statliga Maktutredningen 1990 slogs fast att den svenska eliten under efterkrigstiden bestod av två separerade elitgrupper – en demokratisk och en ekonomisk. Det ena var en politisk elit präglad av folkrörelser och det andra en näringslivselit, och dessa båda eliters karriärvägar blandades mycket sällan ihop. Den ena sfären var präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF – i dag Svenskt Näringsliv – och den politiska borgerligheten.[1]

”Traditionellt har uppfattningen varit att den svenska elitens bägge poler levt parallella, men i allt väsentlighet åtskilda liv. På ett övergripande plan upprätthölls denna ordning dels genom en tydlig maktdelning eliterna emellan, och dels genom den institutionaliserade samförståndsanda som har präglat det svenska samhällslivet under 1900-talet”, skrev sociologen Gergei Farkas. Farkas doktorsavhandling från 2013 som studerade situationen på den kommunala nivån, fann att eliterna hade sammansmält. De sociala kontakterna inom denna sammantvinnade eliten var så intensiva att man kunde tala om en legering, menade Farkas: ”Slutsatsen måste bli att svenska kommuner styrs av en sammanhängande och socialt mycket välintegrerad elit, snarare än två eller flera separata eliter.”[2]

På 2000-talet blev Sverige ett extremt land vad gäller avreglering och privatisering av offentlig sektor och naturliga monopol. Det är exempelvis bara två andra ställen i världen som hittills infört privat vinstdrift av offentligt finansierade skolor: Chile under Augusto Pinochet och skolsystemet i New Orleans efter orkanen Katrina, bägge efter med råd av den nyliberale chefsideologen Milton Friedman. Och så Sverige under Carl Bildt.

På 2000-talet blev Sverige ett extremt land vad gäller avreglering och privatisering av offentlig sektor och naturliga monopol.

Den svenska friskolemarknaden är också resultat av avancerad strategisk politisk styrningskonst, genomförd av nyliberaler. Sverige var extremt. På ett kvartssekel hade landet omvandlats från en ideal socialdemokratisk välfärdsstat till ett av de mest avreglerade samhällena. Frågan var egentligen hur det varit möjligt utan motstånd?

En förklaring var svenskarnas generellt positiva inställning till staten. Den andra förklaringen var att den svenska socialdemokratin varit med och genomfört eller i vart fall accepterat omläggningen. De som kunde stått för kritik och motstånd, som kunde rivit upp beslut genomförda av borgerliga regeringar lät dem bero eller satte rent av igång dem själva.

Parallellt med privatiseringarna ökade övergångarna mellan politik, PR-bransch och näringsliv markant men någon egentlig statistik finns inte. I ett försök att kartlägga de ”policyprofessionella” – alltså de som arbetar inom regeringskansli, riksdagskanslier, PR-byråer, fackföreningar, intresseorganisationer och tankesmedjor med politik men utan att vara folkvalda – identifierade sociologen Stefan Svallfors år 2014 lågt räknat cirka 1 500 individer varav runt 1 000 på nationell nivå.[3] I ett mail skriver Svallfors att siffran är underskattning: ”Hade vi kunnat hitta alla som faller under vår definition hade det varit mellan 2 000 och 2 500 personer, lägger man dessutom till alla som i myndigheter eller andra ställen arbetar med politikpåverkan torde det röra sig om kanske 3 500 personer.”

På ett kvartssekel hade landet omvandlats från en ideal socialdemokratisk välfärdsstat till ett av de mest avreglerade samhällena. Frågan var egentligen hur det varit möjligt utan motstånd?

Efter den borgerliga valsegern 2006 togs en stor del av Fredrik Reinfeldts statsråd och medarbetare från PR-branschen och de tycktes bara byta plats med de socialdemokrater som samtidigt blev av med jobbet. När Svenska Dagbladet 2012 gick igenom de tidigare socialdemokratiska statsrådens karriärvägar kom tidningen fram till att de ratat (forsmå/ avvise, red.anm) politiken för näringslivet. Var tredje, 13 av 44, satt i bolagsstyrelser eller drev egna företag. Bara tio fanns kvar i politiken. När tidningen Resumé listade 214 politiskt kopplade PR-konsulter, hade 72 av dem socialdemokratisk partibok. 80 var moderater.[4]

Globalt sett blev tidigare statsråd och regeringschefer under 2000-talet dyrbara spelare. I Der Spiegel 9 september 2012 frågade sig chefredaktören Georg Mascolo om någon kunnat tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning? Brandts efterträdare som kansler partiledare för SPD, Gerhard Schröder, sålde sig däremot till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oils styrelse, Labour-ledaren Tony Blair blev omåttligt rik på att bedriva rådgivning till företag som investerade i återuppbyggnaden av Irak efter det krig han själv startade. Listan kunde göras längre. Internationellt hade storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader, ofta med politiker som köpare: vapen, vård, infrastruktur, energi.

Internationellt hade storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader, ofta med politiker som köpare: vapen, vård, infrastruktur, energi.

Ju smutsigare ett företags verksamhet är, desto större behov verkade företagen ha av en politiker av högsta klass, helst socialdemokrat, som både vet hur staten fungerar och är villig att pantsätta sitt förtroendekapital mot framtida kritik. Dessutom hade dessa röda avfällingar en funktion till, även om den inte ens kanske var en strategi: de underminerar motståndet och sänker modet bland arbetarrörelsens gräsrötter.

Som tidningen Slates Matthew Yglesias skrev, kunde politiker som sålde sig belönas med tunga uppdrag för EU-kommissionen eller IMF. ”På så vis kan det faktiskt vara ett plus att vara djupt föraktad.”[5]

I Sverige blev Göran Persson konsult på JKL och näringsminister Björn Rosengren Stenbeckdirektör, Pär Nuder gick in i det Wallenbergstyrda riskkapitalbolaget EQT som bland annat är storägare i friskolekoncernen Academedia och Kunskapsskolan.

På så vis kan det faktiskt vara ett plus att vara djupt föraktad.

Ännu en smula ovan i direktörskostymen stod Socialdemokraternas tidigare ekonomisk-politiske talesperson Tomas Östros, nu som VD på Bankföreningen och blev attackerad för girighet och övervinster av den moderate finansmarknadsministern Peter Norman.

Erik Åsbrink anställdes av finansjätten Goldman Sachs och tyckte det var bra att fler socialdemokrater gick mellan näringsliv och politik. Han skulle snart bli bönhörd. Jan Nygren hade hoppat till Saab redan på 1990-talet och var nu konsult på heltid. En anekdot fångar mer än någon annan komplexiteten i att vara socialdemokrat i detta nya landskap. Som SSU-ordförande 1978–1984 var Jan Nygren och SSU starkt drivande emot JAS-projektet (svenskbygde kampfly fra Saab), red.anm). Men Jan Nygren var född och uppväxt i Trollhättan, klassisk krigsmaterielbygd. Efter SSU-ordförandeskapet blev han rekryterad som sakkunnig på försvarsdepartementet. Efter att ha tackat nej till att bli partiledare efter Ingvar Carlsson 1995 när Mona Sahlin fallit, gick han till den militära delen av Saab och ägnade sedan nästan 20 år åt att sälja JAS-plan.[6]

Forskarna Eva Lindström och Niklas Bruun tog i rapporten Svängdörr i staten upp problemen och föreslog en karantäntid för toppolitiker, en anmälningsplikt för anställda inom offentlig sektor som byter arbetsgivare och en etisk kod för lobbyister, eftersom det finns en risk ”att olika befattningshavare frestas att ta ovidkommande hänsyn i sitt beslutsfattande mot löfte om välbetalda anställningar hos privata arbetsgivare”. Sverige är ett av få länder i västvärlden där en sådan lagstiftning inte redan finns.

I sin bok Postdemokrati beskriver Crouch ett tillstånd där demokratin behållit sina yttre kännetecken men innehållet håller på att eroderas. De stora partierna verkade överens om allt utom vem som skulle utföra själva ledarskapet.

En annan forskare som oroats av utvecklingen mot en sammantvinnad elit är den brittiske sociologen Colin Crouch. Som socialdemokrat och sociolog hade han upprörts över hur brittiska Labour under Tony Blairs partiledartid alltmer kommit att likna en PR-firma när partiets ledning omgav sig med PR-folk och lobbyister i en helt ny omfattning. I sin bok Postdemokrati beskriver Crouch ett tillstånd där demokratin behållit sina yttre kännetecken men innehållet håller på att eroderas. De stora partierna verkade överens om allt utom vem som skulle utföra själva ledarskapet.

Grunden för denna utveckling var att stora företag ville exploatera den lukrativa offentlig sektor. Därför anställde de rådgivare från den politiska klassen för att öppna dörrar. Framförallt ville de in i välfärdsstat, energisektor och vapenindustri.

Crouch exemplifierar med New Labours väg till makten där de olika skikten av partiet ”verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister”. De flesta arbetade dessutom ”för företag som försöker skaffa sig olika fördelar av staten.” Denna utveckling sammanfaller med att konflikten mellan höger och vänster om verkliga politiska alternativ ersätts av möte i mitten. Politiken blir enligt Crouch alltmer lik situationen i fördemokratisk tid, trots att demokratin rent formellt finns där som en möjlighet att använda. Det är bara det att nästan ingen har kraft eller ork att använda den. Framför allt inte arbetarrörelsen.

Grunden för denna utveckling var att stora företag ville exploatera den lukrativa offentlig sektor.

En central del i socialdemokratins omvandling i de västliga demokratierna hänger enligt Crouch samman med hur internationella och nationella företagsintressen ser en marknad och ett behov av att tränga in i den politiskt kontrollerade sektorn. Det är som två rörelser som sträcker sig mot varandra och alltmer liknar varandra. Partikanslierna centraliseras kraftigt och utgörs alltmer av en politisk klass eller adel som kopplas till det övriga samhället nästan enbart genom företagslobbyister. Socialdemokratin som i allt mindre grad är en folkrörelse för arbetarklassen och mer förvandlas till en PR-byrå och näringslivet som plötsligt sträcker sig in mot offentlig sektor och den gemensamma kakan.

Dagens ideologiska ”möte i mitten” med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tar effektivt död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati – politiska och ideologiska intressekonflikter. (S står for Socialdemokraterna, M for Moderaterna, som er Høyres søsterparti, red.anm). Istället för en arena för massrörelser som företräder ”de vanliga människornas intressen” blir ”den offentliga politiska debatten ett hårt styrt skådespel, bevakat av rivaliserande grupper av experter i övertalningstekniker som låter politiken handla om ett litet antal utvalda frågor”, menar Crouch.[7]

Varför har det blivit så här? En orsak är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer. Trots det får frågan om politisk lobbyism inte förenklas till en diskussion om privatmoral och girighet. För grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut 9 miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut 9 miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Men det handlar inte bara om vård, skola omsorg. Totalt stod i Sverige kommuner, stat och landstings köp från privata företag för 770 miljarder under 2013. Räknas även köpen från statliga och kommunala bolag in, landar köpesumman över en biljon kronor per år, alltså runt en fjärdedel av Sveriges BNP. ”Den offentliga marknaden är större än vad alla tidigare har räknat med”, sa Fredrik Tamm på konsultföretaget Doublecheck 2014.

Från Saltsjöbaden till Almedalen

Det var inte konstigt att familjen Wallenberg blev intresserad av den svenska välfärdsmarknaden. Ingen annanstans i den demokratiska världen har en familj så mycket makt.

Under hela sin framgångssaga hade man lierat sig med staten. LM Ericsson och Televerket, Saab och Flygvapnet, Asea och den svenska kraftindustrin gick i expansiv armkrok. Bakom kulisserna gav familjens patriarker pengar till högerpartiet, startade Skattebetalarnas förening och manade till borgerlig samling. Man var mästare på att anpassa sig till nya förutsättningar. Under andra världskriget hade man handlat och haft goda relationer både med Tredje riket och USA. På hemmaplan samarbetade man med de sittande sossarna samtidigt som man motarbetade dem.

Under efterkrigstiden samverkade wallenbergarna med socialdemokratin. Tage Erlander var ”chef för den offentliga sektorn”, som Marcus Wallenberg jr sa. Det kunde låta som en vänlighet, men avslöjade ett synsätt. Wallenbergarna såg den offentliga sektorn och den demokratiska sfären som ett företag att värva, som för tillfället kontrollerades av en konkurrerande, fientlig ägare.

Wallenbergarna såg den offentliga sektorn och den demokratiska sfären som ett företag att värva, som för tillfället kontrollerades av en konkurrerande, fientlig ägare.

Wallenbergarna följde hela tiden politikens säkra pengar. ”Samverkan mellan det privata och det offentliga är en viktig förklaring till den svenska framgångsmodellen” skrev Peter Wallenberg jr DI Debatt 2013.[8]

Wallenbergs intresse för friskolor, vård och omsorg avspeglar sig i ett växande ägande i EQT, IGC, Kunskapsskolan, Aleris och Gambro. Det är till stora delar där Investor (et investeringsselskap som eies av Wallenbergfamilien, red.anm) ser sin tillväxtmarknad och i nästan varje bolag i dessa politiskt kontrollerade sektorer håller man sig med en väl vald socialdemokrat. Widar Andersson på Academedia. Pär Nuder i EQT, Jan Nygren på Saab, Stefan Stern på Investor. Kanske tillsätter de snart även VD:n för den offentliga sektorn.

Att inta den centrala zonen

I sin bok Kommandohöjderna. Berättelsen om marknadens globala renässans beskriver journalisterna Daniel Yergin och Joseph Stanislaw hur nyliberalismen genom ett långt och mödosamt arbete intagit de maktmässiga positioner varifrån samhället styrs: kommandohöjderna. Kampen mellan socialdemokratisk och keynesiansk statsmakt å ena sidan och den fria marknadens nyliberala och näringslivsfinansierade strategier beskrivs som ett ställningskrig.

Det handlar om att segra över en fiende och vinna rätt kullar. Strategiska beslut om avregleringar, ympande av konkurrens i välfärden har varit ett ställningskrig från marknadsekonomins generaler. Det handlar inte om Sverige utan världen. I boken skildras hur marknadens dominans sprider sig i Ryssland, Kina, Latinamerika, Asien. Boken är en väckelsepredikan. En stridsskrift för en segrande nyliberal armé.

Den svenska utgåvan gavs ut av näringslivets tankesmedja Timbro nästan samtidigt som den engelska originalutgåvan. I ett företal skriver näringslivets legendariske kampanjgeneral, mannen bakom tankesmedjan Timbro Sture Eskilsson den grundläggande motsättningen mellan socialism och liberalism som en överlevnadskamp, ett oförsonligt krig. ”Med andra ord är den grundläggande systemfrågan: marknadsekonomi eller planhushållning?”[9] Statens makt ”ligger djupt inbäddad i det demokratiska systemet”, menar Sture Eskilsson.

Det handlar inte om Sverige utan världen. I boken skildras hur marknadens dominans sprider sig i Ryssland, Kina, Latinamerika, Asien.

Vägen mot en väl fungerande marknadsekonomi, ”rymmer oundvikligen anpassningar som medför svåra problem och lidanden för stora delar av befolkningen”.

Strax efter Moderaternas katastrofval 2002, samlades ett trettiotal personer i Nya sällskapets eleganta lokaler på Västra trädgårdsgatan i Stockholm. ”Marknadsekonomiska klubben”, skapad av Sture Eskilsson som en mötesplats för näringsliv och politiker, höll möte.[10] Professor Hans L Zetterberg, Timbropionjären, med status som moderaternas partiideolog, inledde med ett anförande om ”Den centrala zonen”. Anförandet blev mycket omtalat i partiet.

”Vi lever sedan några årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige.” Alla svenska partier är socialdemokratiska: ”det finns bara gradskillnader i deras sosseri, ingen artskillnad”, sa Zetterberg.

Sociologen Edward Shils (1911–95) hade myntat begreppet. ”Den centrala zonen ligger alltså där makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns, och där deras eliter kan umgås”, sa Zetterberg. I Sverige ligger huvuddelen av denna centrala zon i huvudstadsregionen. ”Men förväxla inte den centrala zonen i Sverige med Stor-Stockholms väljare”, varnade Zetterberg. ”Den centrala zonen är ett namn på eliter och deras nätverk, inte vanliga medborgare”, menade den gamle teoretikern. Idén om den centrala zonen var en maktordning och en härskarstrategi som den italienske vänsterteoretikern Gramsci med en annan terminologi kallade för borgerlig hegemoni. ”Ingen ledarskribent, partisekreterare, PR-agent eller idéförfattare kan ändra på detta faktum”, sa Zetterberg trosvisst.

Idén om den centrala zonen var en maktordning och en härskarstrategi som den italienske vänsterteoretikern Gramsci med en annan terminologi kallade för borgerlig hegemoni.

Den centrala zonens genomslag var som en naturkraft, fortsatte han. ”Den kan till och med förändra vår tids starkaste ideologi, demokratin”, vad han nu menade med det.

”Det behövs inte ett flertal att ta över den centrala zonen”, sa han. ”Den minoritet som gör jobbet skapar en snöbollseffekt i opinionsklimatet. Denna i sin tur gör det lättare att vinna val, det vill säja majoritet i riksdagen och kontroll över regeringskansliet. Under processens gång, nästan i förbifarten, upptäcker man att resten av den centrala zonen följer med.”

Han fortsatte: ”Ingen kommenderas till detta; det upplevs som självvalt och spontant.” Vad han beskrev var ett slags statskupp. Ett maktövertagande.

Att slå sig fram till kontroll av den centrala zonen är den säkraste vägen till idéernas seger. I idéernas kamp ska alla fredliga och hederliga medel vara tillåtna om syftet är att vinna eller behålla den centrala zonen.

Zetterbergs andra slutsats om den centrala zonens roll för värderingarna i landet är att det inte gick att avblåsa borgerlig samverkan. ”Arbeta istället ekumeniskt med alla demokratiska krafter som vill minska socialdemokratins dominans i den centrala zonen.”

En poäng med de Nya Moderaternas strategi var den nya synen på välfärdsstaten. Den gamla avvecklingsidén var ersatt med strategin att istället för att montera ner välfärdsstaten, låta skattepengarna strömma tillbaka till kapitalet genom vinstuttag.

Den nuvarande borgerliga partistrukturen är inte den bästa i kampen om den centrala zonen. Ett nytt paraply behövs. Och under paraplyet en viss ideologisk renodling och en omorganisation så att nätverk blir bärande, inte bara partihierarkier”, sa Zetterberg.[11] Var det där de första embryona till alliansen skapades? (Alliansen er et fellespolitisk programsamarbeid på borgerlig side mellom Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna og Centerpartiet, red.anm).

Kanske ska man inte se Reinfeldts inträdde på scenen vid tiden för detta föredrag som början utan snarare slutet på en lång process. I Sverige hade högern under 1990-talet i stort sett intagit alla kommandohöjderna. Nu var det dags att inta den sista kvarvarande maktresursen: regeringsmakten, från arbetarrörelsen och låta näringslivet fritt strömma in i välfärden.

Vid den här tiden är Fredrik Reinfeldt nybliven gruppledare för Moderaterna i riksdagen, och han ska vid årsskiftet börja skissa på den verksamhetsplan som ska bli ”de Nya moderaterna”.[12]

Välfärden, den sista bastionen i den socialdemokratiska hegemonin, skulle snart bli en självklar del av den kapitalistiska logiken.

En poäng med de Nya Moderaternas strategi var den nya synen på välfärdsstaten. Den gamla avvecklingsidén var ersatt med strategin att istället för att montera ner välfärdsstaten, låta skattepengarna strömma tillbaka till kapitalet genom vinstuttag. På så sätt kunde Moderaterna också trovärdigt säga att de förändrats. De ville inte längre riva ner det som väljarna tyckte om, utan ta över den inifrån, ympa en ny vinstlogik i den, vilket också sammanföll med näringslivets nya intresse för välfärdsmarknaden.

På så sätt skulle samma mål nås, fast på längre sikt. Moderaterna hade blivit reformister. ”Paradoxalt nog är pragmatism, inte dogmatism, vägen till framgång också för dogmer”, förklarade Zetterberg. Det handlar alltså inte om att överge de moderata målen, utan om att en pragmatisk hållning är det bästa sättet att uppnå dem. Välfärden, den sista bastionen i den socialdemokratiska hegemonin, skulle snart bli en lika självklar del av den kapitalistiska logiken som ABB (ASEA Brown Boveri, svensk IT-firma, red.anm) eller Ericsson – och kontrolleras av Wallenberg.

Denne teksten er et utdrag fra boka «Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken» av Daniel Suhonen.

Noter:
[1] Kapitlet ”Den nya politiken” bygger delvis på arbete jag bedrivit ihop med Felix Antman Debels och som tidigare publicerats i essän När kapitalet fick partibok Tiden magasin nr 4 2012, i DN debattartikeln Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna den 2/10 2012, dn.se/debatt/politikens-dubbelagenter-hot-mot-demokratins-karna/, samt Sossar som vill hjälpa till Tvärdrag nr 2 2011.

[2] Farkas, Gergei, ”En elit”, Tiden nr 4 2012.

[3] Svallfors, Stefan, ”Vilka är de policyprofessionella?” i Garsten, Christina; Rothstein, Bo & Svallfors, Stefan Makt utan mandat. De policyprofessionella i svensk politik, manus till kommande bok.

[4] ”PRoletariatet”, Resumé 30/4 2009, samt sajten Lobbyleaks, resume.se/event-catalog/lobbyleaks/lobbyleaks/.

[5] Citerad i Krugman, Paul, Bankrutt? – den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas, Leopard, Stockholm 2012, s. 95.

[6] Isaksson, Christer 1995, s. 272.

[7] Crouch, Colin, Postdemokrati, Daidalos, Göteborg 2011, s. 16–17 och s. 20.

[8] ”Debatt: Därför investerar vi i vården”, Dagens Industri 19/3 2011, di.se/artiklar/2013/3/19/debatt-darfor-investerar-vi-i-varden/.

[9] Yergin, Daniel & Stanislaw, Joseph, Kommandohöjderna: berättelsen om marknadens globala renässans, Timbro, Stockholm 1998, s. XV.

[10] ”Pragmatism nyckeln till segern”, Svenska Dagbladet 26/11 2006, svd.se/nyheter/inrikes/pragmatism-nyckeln-till-segern_373670.svd.

[11] Hans L Zetterberg: ”Den centrala zonen sätter tonen”, zetterberg.org/.

[12] ”Pragmatism nyckeln till segern”, Svenska Dagbladet 26/11 2006, svd.se/nyheter/inrikes/pragmatism-nyckeln-till-segern_373670.svd.