Den andre gullalderen

Krugman

År 2006, strax innan det finansiella systemet började gå upp i sömmarna, skrev Nina Munk en artikel för Vanity Fair om de herrgårdar som då växte upp som svampar i Greenwich i Connecticut. Som hon konstaterade hade Greenwich varit ettfavorittillhåll för magnater i början på 1900-talet, ett ställe där skaparna eller arvtagarna till industriella förmögenheter byggde herrgårdar som kunde »konkurrera med palazzi, chateauer och herresäten i Europa«. Efter andra världskriget var emellertid USA ett land där få hade råd att hålla sig med 25-rumsherrgårdar; bit för bit styckades de stora godsen upp och såldes.

Sedan började hedgefonddirektörerna flytta in.

År 2006 tjänade de 25 högst betalda hedgefondförvaltarna 14 miljarder dollar, tre gånger så mycket som staden New Yorks 80 000 lärare tjänar tillsammans.

Mycket av finanssektorn är naturligtvis koncentrerad till Wall Street (och Londons City spelar en liknande roll). Men hedgefonder, som i huvudsak spekulerar med lånade pengar och lockar till sig investerare som hoppas att fondernas chefer har de specialkunskaper som krävs för att göra börsklipp, har samlats i Greenwich, vilket är ungefär fyrtio minuters tågresa från Manhattan. Cheferna för dessa fonder har inkomster lika stora eller större än rövarbaronerna från fordom, också om man inflationsjusterar siffrorna. År 2006 tjänade de 25 högst betalda hedgefondförvaltarna 14 miljarder dollar, tre gånger så mycket som staden New Yorks 80 000 lärare tjänar tillsammans.

När sådana män bestämde sig för att köpa hus i Greenwich spelade priset ingen roll. De köpte glatt upp herrgårdarna från den gamla guldåldern och rev dem i många fall för att bygga ännu större palats. Hur stora? Enligt Munk var det genomsnittliga nya hemmet för en hedgefondchef på cirka 1400 kvadratmeter. En chef, Larry Feinberg på Oracle Partners, en hedgefond specialiserad på sjukvård, köpte ett hus för 20 miljoner dollar bara för att riva det. Han ansökte hos staden om bygglov för en 2859 kvadratmeter stor villa. Som Munk hjälpsamt konstaterade är det bara något mindre än Taj Mahal.

Men varför skulle vi bry oss? Är det bara av oanständig nyfikenhet?

Men varför skulle vi bry oss? Är det bara av oanständig nyfikenhet? Jag kan inte förneka att det är rätt fascinerande att läsa om de rika och enfaldigas livsstilar. Men det finns också en viktigare poäng här.

Redan före krisen 2008 var det svårt att se varför finansiell avreglering ansågs vara en framgångssaga. Röran i spar- och hypotekskassorna hade gett rikliga belägg för hur avreglerade bankirer kunde löpa amok; det hade inträffat incidenter som förebådade den kommande krisen och den ekonomiska tillväxten hade snarast varit lägre under avregleringseran än den hade varit under den tid som präglats av stränga regler. Men det är en märklig vanföreställning bland några kommentatorer, främst, men inte enbart, i den politiska högern, att avregleringseran var ekonomiskt segerrik. I föregående kapitel noterade jag att Eugene Fama, en berömd finansteoretiker vid University of Chicago, förklarat att perioden med finansiell avreglering hade varit en av »extraordinär tillväxt«, när den i själva verket inte hade varit någonting av det slaget.

Vad kunde leda Fama att tro att vi hade upplevt en extraordinär tillväxt? Tja, kanske det faktum att vissa människor, den sorts människor som exempelvis sponsrar konferenser om finansteori, verkligen upplevde en extraordinär tillväxt av sina inkomster.

Extraordinär tillväxt
Jag har med två diagram. Diagrammet upptill visar två mått på hushållens inkomster i USA efter andra världskriget, båda i inflationsjusterade dollar. Det ena måttet är genomsnittlig hushållsinkomst, total inkomst dividerad med antalet hushåll. Inte heller detta mått visar skuggan av någon »extraordinär tillväxt« efter den finansiella avregleringen. I själva verket var tillväxten snabbare före 1980 än efter. Det andra måttet visar hushållens medianinkomster, det typiska hushållets inkomster, högre än halva befolkningens inkomster och lägre än den andra halvan. Som ni kan se växte den typiska hushållsinkomsten mycket mindre efter 1980 än före. Varför? Eftersom så mycket av frukterna av den ekonomiska tillväxten gick till en handfull personer i toppen.

Diagrammet till höger visar hur bra människorna i toppen, i detta fall den rikaste procenten, som blivit känd genom »Occupy Wall Street«-rörelsen, faktiskt har det. För dem har tillväxten sedan den finansiella avregleringen började verkligen varit enastående.

Deras inkomster har, justerade för inflationen, fluktuerat med uppgång och fall på aktiemarknaden, men inte heller medelinkomsten, det genomsnittliga hushållets inkomst, växte snabbare under avregleringseran, medan medianinkomstens tillväxt, inkomsten i hushållet i mitten av inkomstfördelningen, bromsades upp till snigelfart…

Medan genomsnittsinkomsterna för den rikaste procenten av befolkningen exploderade.

Källa: US Census, Thomas Piketty och Emmanuel Saez: »Income Inequality in the United States: 1913–1998«, Quarterly Journal of Economics, februari 2003 (reviderad 2010)

Så eliten klarade sig mycket, mycket bra under avregleringen, medan super-eliten och super-duper-eliten, de 0,1 procent och 0,01 procent rikaste, klarade sig ännu bättre. Den allra rikaste tiotusendelen av amerikanerna upplevde inkomstökningar på 660 procent. Det är förklaringen till att nya Taj Mahal vuxit upp som svampar ur jorden i Connecticut.

Den anmärkningsvärda ökningen för de mycket rika, även under en glanslös ekonomisk tillväxt och mycket blygsamma vinster för medelklassen, reser två huvudfrågor. En är varför det hände, något jag bara kortfattat ska beröra, eftersom det inte är det viktigaste ämnet för den här boken. Den andra är vad det har att göra med den depression vi för närvarande upplever, vilket är ett knepigt men viktigt ämne.

Först, alltså, vad är orsaken till de stigande inkomsterna i toppen?

Varför blev de rika rikare?

Utbildning som grund?
Ännu idag är det många som i diskussionen om växande ojämlikhet vill få det att låta som om alltsammans handlar om stigande belöningar för skicklighet. Modern teknik, säger man, skapar en ökad efterfrågan på högutbildade tjänstemän medan det minskar behovet av rutinmässigt och/eller fysiskt arbete. Så den välutbildade minoriteten drar ifrån den mindre utbildade majoriteten. Till exempel höll Ben Bernanke, ordförande för Fed, redan 2006 ett anförande om växande ojämlikhet där han påstod att vad det verkligen handlar om är att de högt utbildade 20 procenten av arbetskraften höll på att dra ifrån de mindre utbildade 80 procenten i botten.

Och ärligt talat är den beskrivningen inte helt fel: Ju mer utbildning människor har, desto bättre har de klarat sig de senaste trettio åren. Universitetsutbildade amerikaners löner har stigit i förhållande till vad amerikaner med endast gymnasieutbildning tjänar, och de som har mer än akademisk grundexamen har haft större löneökningar än de som bara har akademisk grundexamen.

Att enbart fokusera på utbildningsbaserade löneskillnader är dock att missa inte bara en del av historien, utan det mesta av den. För de verkligt stora vinsterna har inte gått till universitetsutbildade förvärvsarbetande i allmänhet, utan till en handfull mycket välbeställda. Gymnasielärare har i allmänhet både akademisk grundexamen och forskarutbildning, men de har inte på långa vägar fått samma slags inkomstökningar som hedgefonddirektörerna. Tänk bara på de där 25 hedgefonddirektörerna vi nämnde som tillsammans tjänade tre gånger mer än 80000 skollärare i New York tillsammans.

De 99 procenten
»Occupy Wall Stret«-rörelsen (OWS) samlades kring en paroll, »Vi är de 99 procenten«, vilket kom mycket närmare sanningen än etablissemangets vanliga prat om skillnader i utbildning och kompetens. Och det är inte bara radikaler som säger detta. Hösten 2011 lade kongressens smärtsamt opartiska och ytterst respektabla budgetkontor fram en rapport om den ökade ojämlikheten mellan 1979 och 2007 och konstaterade att amerikaner i den 80 till 99:e percentilen, det vill säga Bernankes högst avlönade 20 procent, minus OWS:s 1 procent, hade fått en inkomstökning på 65 procent under denna period. Det är ganska bra, framför allt jämfört med familjer lägre ned på skalan: familjer nära mitten klarade sig bara hälften så bra, och de lägsta 20 procenten hade bara fått en 18-procentig ökning. Men den enda procenten i topp hade ökat sina inkomster med 277,5 procent och, som vi redan har sett, fick de 0,1 och 0,01 procenten allra rikaste ännu större ökningar.

Och de mycket rikas stigande inkomster är på intet sätt en bisak när vi talar om vart vinsterna från den ekonomiska tillväxten gick. Enligt kongressens budgetkontor (CBO) ökade andelen inkomster efter skatt som går till den rikaste procenten från 7,7 procent till 17,1 procent av de totala inkomsterna, vilket betyder, under i övrigt likartade förhållanden, en ungefär 10-procentig minskning av de inkomster som finns kvar åt alla andra. Alternativt kan vi fråga hur mycket av den totala

ökningen av ojämlikheten som berodde på att den rikaste procenten drog ifrån alla andra. Enligt ett allmänt använt mått på ojämlikhet (Giniindex) är svaret att förskjutning av inkomster till den rikaste procenten svarade för omkring halva ökningen.

Så varför gick det så mycket bättre för den rikaste promillen, än för alla andra?

Det är ingalunda en avgjord fråga bland ekonomer och orsakerna till denna osäkerhet är i sig avslöjande. Till helt nyligen fanns det bland många ekonomer en känsla att inkomsterna för de mycket rika inte var något lämpligt ämne att studera, att frågan hörde hemma i kvällspressens kändisskvaller snarare än i sobra ekonomiska tidskrifter. Det var inte förrän ganska sent som insikten mognade att de rikas inkomster är långt ifrån en trivial fråga, utan en kärnfråga i diskussionen om vad som har hänt med USA:s ekonomi och samhälle.

Och även när ekonomerna väl börjat studera den rikaste procenten och promillen på allvar, fann de att sådana studier på två sätt var ovälkomna.

Och även när ekonomerna väl börjat studera den rikaste procenten och promillen på allvar, fann de att sådana studier på två sätt var ovälkomna. Redan att ta upp frågan var att ge sig in i en politisk krigszon: inkomstfördelningen i toppen är ett av de områden där alla som sticker upp huvudet ovanför bröstvärnet kommer attackeras hårt av vad som närmast är att betrakta som de rikas lejda revolvermän. För några år sedan drog exempelvis Thomas Piketty och Emmanuel Saez, vars arbete har varit avgörande för att spåra ojämlikhetens långsiktiga upp- och nedgångar, på sig skott från Alan Reynolds vid Cato Institute, som i decennier har hävdat att ojämlikheten egentligen inte har ökat och som varje gång något av hans argument grundligt krossats genast dyker upp med ett annat.

Dessutom är inkomsterna på den allra högsta nivån, helt bortsett från de politiska aspekterna, inte det mest naturliga ämnet för de verktyg som ekonomer vanligtvis förlitar sig på. Det mina kollegor känner till bäst är tillgång och efterfrågan, visst, ekonomi är så mycket annat, men det är det främsta analysinstrumentet. Och höginkomsttagare lever inte i en tillgång-och-efterfråge-värld.

Färska bidrag av ekonomerna Jon Bakija, Adam Cole och Bradley Heim ger oss en god uppfattning om vilka den rikaste promillen är. Det korta svaret är att de i princip är bolagsdirektörer eller finansklippare. Nästan hälften av inkomsterna i den översta promillen går till direktörer och chefer i icke-finansföretag; ytterligare en femtedel går till människor i finanssektorn; tar man med advokater och folk i fastighetsbranschen kommer man upp i tre fjärdedelar av det totala antalet.

Vad är marginalprodukten av en företagsledare eller en hedgefondchef, eller för den delen av en bolagsjurist?

Nu säger läroböckerna i nationalekonomi att på en konkurrensutsatt marknad betalas varje anställd sin »marginalprodukt«, det belopp som han eller hon bidragit med till den totala produktionen. Men vad är marginalprodukten av en företagsledare eller en hedgefondchef, eller för den delen av en bolagsjurist? Det vet ingen riktigt. Och om man tittar på hur inkomster för personer i den klassen faktiskt bestäms finner man processer som utan tvekan har mycket lite att göra med deras ekonomiska prestationer.

Hur blev de rika?
Vid den här punkten är det förmodligen någon som säger: »Men hur är det med Steve Jobs eller Mark Zuckerberg? Blev de inte rika genom att skapa produkter som är värdefulla?« Och svaret är ja, men mycket få i den rikaste procenten eller ens i den rikaste promillen har tjänat sina pengar på det sättet. För det mesta har vi att göra med direktörer i företag som de inte själva har byggt upp. De kanske äger en hel del aktier eller aktieoptioner i sina företag, men dem har de fått som en del av sitt ersättningspaket, inte genom att grunda företaget. Och vem bestämmer vad som ska ingå i deras ersättningspaket? Tja, i berömda fall har företagens vd:ar fått sin ersättning fastställd av ersättningskommittéer som utsetts av samma vd:ar som ska värderas.

Finanssektorns toppinkomsttagare arbetar i en mer konkurrensutsatt miljö, men det finns goda skäl att tro att deras inkomster ofta är uppblåsta jämfört med deras faktiska prestationer. Hedgefondförvaltare får exempelvis betalt för jobbet att hantera andras pengar både i form av avgifter och andelar av deras vinster. Detta ger dem alla incitament att göra riskfyllda och till stor del lånefinansierade investeringar: om saker och ting går bra blir de rikligt belönade, men om det går dåligt, behöver de inte lämna tillbaka sina tidigare vinster. Resultatet är att investerare i hedgefonder i genomsnitt inte klarar sig så bra, det vill säga om man tar hänsyn till det faktum att många hedgefonder går omkull, och investerarna vet inte på förhand vilka dödsoffren blir.

Många investerare, och inte bara osofistikerade smågrabbar, förblir lättlurade och skänker tilltro till finansaktörers geniala egenskaper trots de rikliga bevisen för att det normalt är en förlustbringande hypotes.

Läsaren kanske tycker att investerarna borde genomskåda dessa skeva incitament och, mer allmänt uttryckt, att de skulle ha lärt sig uppskatta det som står i varje börsprospekt: »historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning«, det vill säga en fondchef som enligt investerarna klarade sig bra i fjol kanske bara hade tur. Men fakta tyder på att många investerare, och inte bara osofistikerade smågrabbar, förblir lättlurade och skänker tilltro till finansaktörers geniala egenskaper trots de rikliga bevisen för att det normalt är en förlustbringande hypotes.

En sak till: Även när börsklipparen har tjänat pengar åt sina investerare gjorde de i viktiga fall inte det genom att skapa värden åt samhället som helhet utan genom att i praktiken expropriera värden från andra aktörer.

Detta är mest uppenbart i fallet med dåliga banker. På 1980-talet kunde ägare till spar- och hypotekskassor tjäna stora pengar genom att ta stora risker och sedan låta skattebetalarna ta notan. På 2000-talet gjorde bankirerna det igen och byggde upp stora förmögenheter genom att bevilja dåliga fastighetslån för att antingen sälja dem till intet ont anande investerare eller bli utlösta av staten när krisen slog till.

Men det gäller också en stor del av riskkapitalbranschen, den affärsverksamhet som går ut på att köpa upp företag, strukturera om dem och sälja dem igen. (Gordon Gekko i filmen Wall Street, var en riskkapitalist; Mitt Romney var en sådan i verkligheten.) I rättvisans namn ska det sägas att en del riskkapitalbolag har gjort ett värdefullt arbete genom att finansiera nyetablerade högteknologiska och andra företag. I många andra fall har dock vinsterna kommit från det Larry Summers, i en inflytelserik artikel («Breech of Trust in Hostile Takeovers«) kallade »trolöshet«, det vill säga från brott mot ingångna kontrakt och avtal. Begrunda exempelvis fallet med Simmons Bedding, ett anrikt företag grundat år 1870 som försattes i konkurs 2009. Många anställda berövades sina arbeten och långivarna en stor del av deras insats också. Så här beskrev New York Times förspelet till konkursen:

För många av företagets investerare kommer försäljningen att vara en katastrof. Enbart dess obligationsinnehavare kan förlora över 575 miljoner dollar. Bolagets undergång har också krossat tillvaron för medarbetare som Noble Rogers, som arbetade i 22 år på Simmons, mestadels på en fabrik utanför Atlanta. Han är en av de 1000 anställda, mer än en fjärdedel av arbetsstyrkan, som friställdes i fjol.

Men Thomas H. Lee Partners i Boston har inte bara undkommit oskadda, utan har gjort en vinst. Investeringsbolaget som köpte Simmons 2003, har inkasserat omkring 77 miljoner dollar i vinst, också när bolagets ställning försämrats. THL kammade in hundratals miljoner dollar från bolaget i form av särskild utdelning. Firman betalade ytterligare miljontals dollar till sig själv i arvoden, först för att köpa bolaget, sedan för att hjälpa till att driva det.

Inkomsterna i toppen är alltså inte särskilt lika inkomsterna längre ned i inkomstpyramiden; de är uppenbarligen mycket mindre relaterade till såväl ekonomiska resultat som bidrag till samhällsekonomin.

Inkomsterna i toppen är alltså inte särskilt lika inkomsterna längre ned i inkomstpyramiden; de är uppenbarligen mycket mindre relaterade till såväl ekonomiska resultat som bidrag till samhällsekonomin. Men varför har dessa inkomster skjutit i höjden från omkring 1980?

Den finansiella avregleringen
En del av förklaringen ligger säkert i den finansiella avregleringen. De hårt reglerade finansmarknader som kännetecknade USA mellan 1930 och 1970 erbjöd inte de möjligheter att berika sig som öppnade sig från 1980. Och höga inkomster i finanssektorn vågar jag påstå hade en »smittsam« effekt på direktörslönerna över lag. Om inte annat gjorde enorma lönecheckar på Wall Street det säkert lättare för ersättningskommittéer att argumentera för höga löner även utanför finanssektorn.

Toppinkomsterna är starkt påverkade av sociala normer. Den huvudsakliga begränsningen för vd-löner är »skandalhotet«. Sådana argument tyder på att förändringar i det politiska klimatet efter 1980 kan ha banat väg för att med råa maktmedel göra anspråk på höga inkomster, på ett sätt som tidigare inte ansågs möjligt. Det är säkert relevant här att notera den kraftigt minskade fackliga anslutningen under 1980-talet, som avlägsnade en viktig aktör som kunde ha protesterat mot de enorma löner som beviljades ledande befattningshavare.

Men även drastiskt sänkta skatter på höga inkomster, har faktiskt uppmuntrat direktörer att tänja på gränserna ytterligare, att söka inkomster som inte är relaterade till ökad försäljning och produktion och sker på bekostnad av resten av arbetskraften. Varför? Eftersom det personliga utbytet av en högre inkomst före skatt har ökat, gör det direktörer mer benägna att riskera fördömande och/eller skada moralen genom att styras av personlig vinning. Det finns en ganska nära negativ korrelation mellan de högsta skattesatserna och den procent av befolkningen som har de största inkomsterna, både över tid och mellan länder.

Min slutsats av allt detta är att vi nog bör betrakta de snabbt stigande inkomsterna i toppen som en återspegling av samma sociala och politiska faktorer som främjade en släpphänt ekonomisk reglering. Men även ojämlikheten spelar roll.

Ojämlikhet och kriser
Innan finanskrisen slog till 2008 brukade jag tala om inkomstklyftor för en lekmannapublik och då påpeka att de högsta inkomsternas andelar har stigit till nivåer som inte skådats sedan 1929. Det brukade alltid komma frågor från publiken om det innebar att vi var på väg mot en ny depression av trettiotalsformat, och jag brukade då förklara att det inte nödvändigtvis var fallet, att det inte fanns någon anledning till att extrem ojämlikhet nödvändigtvis skulle orsaka en ekonomisk katastrof.

Men vad vet man egentligen?

Ändå är korrelation inte detsamma som orsakssamband. Det faktum att en återgång till ojämlikhetsnivåer från tiden före trettiotalskrisen följdes av en återgång till depressionsekonomi kan vara en ren tillfällighet. Eller också kan det spegla gemen- samma orsaker till båda fenomenen.

Gemensamma orsaker är nästan säkert en del av förklaringen. Det skedde en stor politisk omläggning åt höger i USA, Storbritannien, och i viss mån även i andra länder omkring 1980. Denna högersväng ledde till både politiska förändringar, framför allt stora minskningar av de högsta skattesatserna, och förändrade sociala normer, en uppluckring av »skandalhotet«, vilket spelade en viktig roll i den plötsliga ökningen av toppinkomsterna. Och samma högersväng ledde till ekonomisk avreglering och underlåtenhet att reglera de nya formerna av bankverksamhet, vilket i stor utsträckning banade väg för krisen.

Men finns det också ett direkt orsakssamband mellan inkomstskillnaderna och finanskrisen? Kanske, men det är en svårare fråga att avgöra.

Enligt en populär version om ojämlikhet och kris har den ökande andel av inkomsten som går till rika underminerat den totala efterfrågan, eftersom medelklassen fått minskad köpkraft, men den versionen håller inte när man undersöker data. Förklaringar som bygger på »underkonsumtion« vilar på antagandet att när inkomster koncentreras hos få börjar konsumtionen släpa efter och sparandet stiger snabbare än investeringsmöjligheterna. I själva verket förblev konsumtionen i USA stark trots växande ojämlikhet, och det privata sparandet steg inte alls utan följde en långsiktigt nedåtgående trend under perioden av finansiella avregleringar och ökande ojämlikhet.

Argumenten är starkare för det motsatta påståendet, att ökande ojämlikhet har lett till för stor konsumtion snarare än för liten, och mer specifikt, att de ökade inkomstklyftorna har fått dem som kommit på efterkälken att dra på sig för stora skulder. Robert Frank på Cornell University har hävdat att stigande inkomster i toppen leder till »utgiftskaskader« som i slutändan minskar sparandet och ökar skuldsättningen:

De rika har spenderat mer bara för att de har så mycket extra pengar. Deras utgifter ändrar referensramarna som skapar efterfrågan hos dem som kommer strax under de rikaste och rör sig i överlappande sociala kretsar. Så även denna andra grupp börjar konsumera mera, vilket ändrar referensramarna för gruppen närmast under, och så vidare, hela vägen nedför inkomststegen. Dessa kaskader har gjort det betydligt dyrare för medelklassfamiljer att nå grundläggande finansiella mål.

Ett liknande budskap framfördes 2004 av Elizabeth Warren och Amelia Tyagi, som i boken The two-income trap spårade den stigande vågen av personliga konkurser, som började långt före den övergripande finanskrisen och borde ha tagits som en varningssignal. De visade att en stor faktor i dessa konkurser var den växande ojämlikheten i medborgarnas utbildning, som i sin tur återspeglar växande inkomstklyftor: medelklassfamiljer ansträngde sin ekonomi för att köpa bostäder i bra skoldistrikt, och på kuppen drog de på sig skuldnivåer som gjorde dem mycket sårbara för arbetslöshet eller sjukdom. Detta är ett allvarligt och viktigt argument. Men min gissning, och mer kan jag inte säga med tanke på hur lite vi förstår en del av dessa samband, är att den stigande ojämlikheten framför allt har bidragit till den nuvarande depressionen på politisk väg. När vi frågar varför de politiska beslutsfattarna blundat för riskerna med finansiell avreglering och varför de sedan 2008 blundat för riskerna med otillräckliga åtgärder mot lågkonjunkturen, är det svårt att inte dra sig till minnes Upton Sinclairs berömda ord: »Det är svårt att få en människa att förstå något, när hennes lön är beroende av att han inte förstår det.« Pengar köper inflytande, stora pengar köper stort inflytande, och den politik som fick oss dit vi är idag gjorde inte mycket gott för flertalet människor men åtminstone ett tag mycket gott för det lilla fåtalet i toppen.

Eliten och den dåliga politikens politiska ekonomi
1998 fusionerade Citicorp, holdingbolag för Citibank, med Travelers Group till vad vi nu känner som Citigroup. Affären var en förstklassig bedrift av Sandy Weill, som blev vd för den nya finansjätten. Men det fanns ett litet problem: samgåendet var olagligt.

Men det moderna USA vore inte vad det är om inte Weill genast försökte se till att få lagen ändrad, med hjälp av senator Phil Gramm från Texas, ordförande i senatsutskottet för frågor om banker, bostäder och stadsförvaltning. I den rollen drev han fram ett antal avregleringar, men kronjuvelen var Gramm–Leach–Bliley-lagen från 1999, som upphävde Glass– Steagall-lagen, och retroaktivt legaliserade fusionen mellan Citi och Travelers.

Varför var Gramm så tillmötesgående? Det är inget tvivel om att han verkligen trodde på fördelarna med avreglering. Men han hade också betydande incitament som förstärkte hans tro. Medan han fortfarande satt i senaten fick han stora kampanjbidrag från finanssektorn, som var hans största supporter. Och när han lämnade sitt ämbete gick han till styrelsen för UBS, en annan finansjätte. Men låt oss inte göra detta till en partifråga.

Demokraterna stödde också ett upphävande av Glass–Steagall-lagen och finansiell avreglering i allmänhet. Nyckelpersonen i beslutet att stödja Gramms initiativ var Robert Rubin, som var finansminister på den tiden. Innan han kom in i regeringen var Rubin en av ordförandena i Goldman Sachs och när han lämnade regeringen var det för att bli vice ordförande i Citigroup.

Jag har träffat Rubin ett antal gånger och tvivlar på att han är köpt, om inte annat så för att han var så rik redan efter sin tid i regeringen att han egentligen inte behövde det där jobbet. Ändå tog han det. Och liksom Gramm har han såvitt jag vet uppriktigt trott och tror på de ståndpunkter han har tagit. Inte desto mindre måste det faktum att dessa ståndpunkter fyllde hans kampanjkassa när han satt i senaten och därefter fyllde hans personliga bankkonto ha gjort hans politiska övertygelser, ska vi säga, lättare att hålla fast vid.

Pengarnas roll i den politiska processen
I allmänhet bör vi tänka på pengarnas roll i den politiska processen som något som sker på många nivåer. Det finns gott om ren korruption, politiker som helt enkelt är köpta, antingen med kampanjbidrag eller med privata förmåner. Men i många fall, kanske de flesta, är korruptionen mjukare och mindre identifierbar: politiker belönas för att göra vissa ställningstaganden, och det får dem att göra detta mer beslutsamt, så länge de inte riktigt uppfattar sig som köpta fast det utifrån är svårt att avgöra skillnaden mellan vad de »verkligen« tror och vad de får betalt för att tro.

På en ännu mer amorf nivå ger rikedom kontakter och kontakter personligt inflytande. Toppbankirer kan komma in i Vita huset eller på senatorers kontor på ett sätt som mannen på gatan inte kan. Väl inne på dessa kontor kan de vara övertygande, inte bara på grund av de gåvor som de erbjuder utan också på grund av vilka de är. De rika är annorlunda än dig och mig, och inte bara för att de har bättre skräddare: de har självförtroende, den näsa för vad man bör göra som världslig framgång ger. Deras livsstilar är förföriska även om du inte har för avsikt att göra vad som krävs för att själv kunna kosta på dig en liknande stil. Och i fallet med typer från Wall Street tenderar de åtminstone att verkligen vara mycket smarta personer och gör därför också intryck när man talar med dem.

Den typ av inflytande som rika kan ha även på en ärlig politiker sammanfattades snyggt för länge sedan av H.L. Mencken, som såg hur Al Smith sjönk från att vara en hängiven reformanhängare till att bli en bitter motståndare till New Deal: »Idag är Al inte längre någon lysande politiker. Hans umgänge med rika har uppenbarligen gjort honom osäker och förändrat honom. Han har blivit en golfspelare …«

De rikas politiska dragningskraft blir starkare när de rika blir rikare.

Detta har förstås inträffat under hela historien. Men de rikas politiska dragningskraft blir starkare när de rika blir rikare. Betrakta till exempel den där svängdörren, som politiker och tjänstemän använder för att till sist börja arbeta för den bransch som de skulle övervaka. Den svängdörren har funnits länge, men lönen en person kan få om branschen gillar honom eller henne är vida högre än den brukade vara, vilket måste göra lusten att vara människorna på andra sidan svängdörren till lags, att inta ståndpunkter som gör den personen mer attraktiv för anställning efter en politisk karriär, mycket starkare än den var för trettio år sedan.

Den här kraften gäller inte bara politiska och andra skeenden i USA. Tidskriften Slates Matthew Yglesias, som grunnat över de europeiska politiska ledarnas förvånansvärda vilja att gå med på hårda åtstramningsåtgärder, erbjuder följande reflektion på temat personliga intressen:

Normalt sett skulle man kunna tro att premiärministern i ett land gör bäst i att välja sådana åtgärder som underlättar för honom att bli återvald. Oavsett hur dystra utsikterna är måste detta vara huvudstrategin. Men i en tid präglad av globalisering och eurofiering tror jag att små länders ledare faktiskt befinner sig i en lite annorlunda situation. Den som lämnar det ämbete som värderas högt av Davos-gänget, kan vara kvalificerad för ett antal uppdrag för EU-kommissionen, IMF eller vad det nu kan vara, trots att han eller hon föraktas djupt av sina landsmän. På sätt och vis kan det faktiskt vara ett plus att vara djupt föraktad. Den ultimata uppvisningen av solidaritet med det »internationella samfundet« skulle vara att göra vad det internationella samfundet vill även under massivt motstånd från den inhemska väljarkåren.

Min gissning är att även om Brian Cowen visar sig ha raserat det en gång dominerande partiet i Irland, Fianna Fáil, för gott, har han en lovande framtid i de internationella kretsar som talar om behovet av »svåra val«.

En sak till: även om finanssektorn har haft stark påverkan på båda partier i USA har kapitalintressena tenderat att påverka republikanerna mest, eftersom de i grunden är ideologiskt mer benägna att stödja samhällets översta 1 procent eller 0,1 procent. Denna skillnad i intresse förklarar förmodligen det slående resultat som statsvetarna Keith Poole och Howard Rosenthal kom fram till när de använde kongressomröstningar för att mäta den politiska polariseringen, gapet mellan partierna, under större delen av det senaste århundradet. De upptäckte en stark korrelation mellan den rikaste procentens andel av de totala inkomsterna och graden av polariseringen i kongressen. De första trettio åren efter andra världskriget, som präglades av en relativt jämlik inkomstfördelning, präglades också av en hel del enighet över partigränsen, med en stor grupp centristiska politiker som fattade beslut i rätt stor samstämmighet. Sedan 1980 har dock Republikanska partiet gått högerut i takt med elitens stigande inkomster och politiska kompromisser har blivit nästan omöjliga.

Vilket leder mig tillbaka till förhållandet mellan ojämlikhet och den nya depressionen.

De rikas växande inflytande har lett till många politiska val som jag och andra liberaler inte gillar, mindre progressiva skatter, orättfärdiga nedskärningar av stödet till de fattiga, förfallet i den offentliga utbildningen och så vidare. Mest relevant är emellertid det sätt som det politiska systemet envisades med avregleringar och icke-regleringar trots många varningssignaler om att ett oreglerat finanssystem ofrånkomligen skulle ställa till med problem.

Poängen är att denna envishet verkar mycket mindre gåtfull om man tar hänsyn till de mycket rikas växande inflytande. Till att börja med var det en hel del av de mycket rika som tjänade sina pengar på oreglerade finansoperationer, så de hade ett direkt intresse av att fortsätta rörelserna mot reglering. Och oavsett vilka tveksamheter om ekonomin som helhet som kan ha uppkommit efter 1980, fungerade den extremt bra för dem i toppen: därav deras lovsånger!

Så medan ökad ojämlikhet nog inte var den viktigaste direkta orsaken till krisen skapade den en politisk miljö där det var omöjligt att bli varse eller agera på varningssignaler.

Artikkelen er et redigrt utdrag fra Paul Krugmans bok «Bankrutt? Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas», på Leopard forlag.

Den er gjort tilgjenglig for Manifest Tidsskrifts lesere gjennom vårt samarbeid med det svenske tidsskriftet Tiden.